People-pleasing

Det känns sällan som ett val i stunden. Någon ber om en tjänst och ditt ja är redan ute innan du hunnit kolla om du har tid eller lust. Den snabbheten avslöjar det. People-pleasing rullar som en reflex, ofta en variant av fawn-responsen, där att blidka en person registreras av kroppen som det trygga draget.

Mönstret går oftast tillbaka till en miljö där lugnet hängde på att någon annan var nöjd. Ett humör hemma som alla fick hantera. En förälder vars besvikelse kändes farlig. Beteendet var klokt då. Det gav trygghet och kontakt när du hade lite annan makt. Problemet är att det spred sig, så nu kan en oskyldig fråga från en nästan främling dra fram samma automatiska ja.

I vardagen syns det som att be om ursäkt för mycket, släppa din egen åsikt när någon rynkar pannan, ta på dig uppgifter du blir bitter över och känna dig ansvarig för hur alla i rummet mår. Första draget är inte att tvinga fram ett nej. Det är att märka pausen mellan frågan och svaret, för där bor valet.