Fawn-responsen

Kamp, flykt och frysning är de reaktioner de flesta får höra om. Terapeuten Pete Walker satte ord på fawning som den fjärde, hämtat ur hans arbete med komplext trauma. När det aldrig gick att slå tillbaka eller springa hittade vissa nervsystem en annan utväg: bli användbar, medgörlig och lätt att ha att göra med, så att faran lägger sig.

Utlösaren är oftast någon vars humör styrde rummet. Ett barn som inte kunde gå därifrån lärde sig att läsa ansikten, fånga svängningen tidigt och släta över innan det trappades upp. Den avläsningen är en förmåga och den höll lugnet. Priset är att kopplingarna sitter kvar. Många år senare kan ett kort mejl eller en lite kylig ton tända samma blidkande reflex som ett verkligt hot en gång gjorde.

I kroppen känns det som att säga ja innan frågan är klar, en ursäkt som redan formas för något som inte var ditt, din egen åsikt som faller bort i samma sekund som ett ansikte stelnar. Att kalla det en reaktion och inte ett fel i din karaktär är oftast där ett val först blir möjligt.