Att säga nej

Själva ordet är en stavelse. Det svåra är vad kroppen gör medan det formas. Ansiktet hettar, magen knyter sig, ett manus drar igång som säger att de blir sårade, de blir arga, de lämnar. Så hör du dig själv säga ja innan du bestämt dig för något.

Den reflexen är fawn-responsen, en gammal strategi för att hålla sig trygg genom att hålla andra nöjda. Den behandlar en rynkad panna som ett hot, så att tacka nej känns som fara snarare än ett enkelt val. Att veta det förändrar uppgiften. Det handlar inte om att skaffa sig ryggrad. Du lär dig att låta larmet ljuda utan att lyda det.

I praktiken behöver ett tydligt nej inget försvar. ”Jag kan inte komma” är en hel mening. Skulden som kommer efteråt är en kemisk våg, och den brukar gå över på ett par minuter om du låter den löpa ut. Pausen innan du svarar är där det verkliga valet bor.